Finmiddag på Frantzén och Lindeberg

Semestern inleddes med ett besök på Frantzén och Lindeberg allt för att fira att jag och bästa maken (snart) varit gifta i 10 år. Förväntningarna var rätt höga då restaurangen fick sin andra stjärna i våras, men också då jag egentligen aldrig ätit på en ”riktigt” fin restaurang.

Besöket ägde rum på en av sommarens absolut varmaste kvällar och valet föll på den minsta menyn,  6 rätter. Värmen gjorde att det kändes omöjligt att få i sig mer.

Förrätter, förrätter , förrätter

Middagen inleddes med en liten amuse bouche bestående av en yttepytte dillstrut med blomkålscreme, gräslök och löjrom. God, klassiska smaker, överraskningen bestod av att själva struten var relativt söt. Jag kände mig dock osäker på om jag verkligen gillade smakkombinationen.

Därefter fick vi en stenbricka med ytterligare 3 aptitretare. ackompanjerat av ett halvtorrt rieslingvin. Vin jaune krispig potatis kryddad med vitpeppar och krispig persilja(läs chips), mandelpotatispuré med rostat kycklingfett, friterad lök och smörpulver.

Gravad helgeflundra på friterat torskskinn med färsk regnbågsrom, havsfänkål, dill samt en syrlig avocadocreme smaksatt med matchathé.

Feuille de brique med torkad rödbeta, bipollen, apelsinsalt serveras med hibiskus och sviskonpuré, krämig leverpastej, anklår och krasse. Favoriten var feuille de briquen, sött, salt, krämigt och krispigt i ett.

Sedan serverades vi en glasbricka med ytterligare 3 aptitretare, efterföljt av en träbricka med de 3 sista aptitretarna. Glasbrickan innehöll kokt hummer med vaniljkryddad majrova, emulsion på lavendelhonung, äpplekärns- och mandelolja, serveras med krispigt äpple, rosmarin och röd grape.

Naturlig gåsleverpudding smaksatt med vit miso- och dulche de leche, serverades med rostade hasselnötter och inkokta körsbär.

Sist en confiterad spädgriskind bunden med tryffelmajonäs, vete kokt i baconbuljong och friterad svartrot.

På träbrickan fanns ostronpärlor med limekryddad gurka, mjuk gele på äpple, dill samt ängssyra. Morotsmaräng med rostad majscreme kryddad med dragon och till sist en gul tomatgaspacho smaksatt med grovkornig senap samt torkat rött tomatskal.

Av dessa 6 var hummern en solklar favorit, fantastisk doft och mycket intressanta smakkombinationer. Den lilla, lilla morotsmarängen fick också mitt hjärta att sjunga, den var en underbar smakexplosition, och framförallt konsistensen av maräng som smälte i munnen tillsammans med majscremen som var len. Gåsleverpuddingen kändes lite för rinnig, väldigt mäktig och jag hade velat haft mer av körsbären för att bryta av det feta. Griskkinden hade nog varit god om det inte var för all tryffel, Jag hade bestämt mig för att verkligen ge tryffeln en chans, men den är något svår för mig att ta till mig.

Till sist fick vi en isad grön ärtsoppa med jordgubbe, blodgrape, ärtor och basilika. En helt underbar sommarsoppa som jag definivt kommer att försöka återskapa.

… och så lite rökt smör

I väntan på varmrätterna serverades vi surdegsbröd på vete och 2 olika sorters knäckebröd. Vi fick ett smör från Arboga specialtillverkat för restaurangen samt ett rökt smör som serverades i en glaskupa innehållande rök. Så när kupan lyftes av fick spreds rökdoften i rummet. Mycket oväntat och kul.

… varför inte lite lagrat grisfett från Toscana också?

Fiskvarmrätten som serverades var kvällens stora höjdpunkt, en hel grillad marulk tillagad i 2,5 timme under tunt grisfett (från Toscana, lagrat) och pilgrimsmussla. Fisken serverade med vit sparris bakad i 3 timmar med lime, citrongräs och koriander, saffrans- och curry ”Thailandise” samt olja och nötter från pistage.  Curryn och pistagenötterna var en sinnesjukt god smakkombination. Pilgrimsmusslan och marulken var perfekt stekta och vinet som serverades till, Jean-Philippe Padie, Fleur de Cailloux VdP Cotes Calatanes 2008, var nog den bästa kombination mellan mat och vin jag någonsin upplevt.

Tryffelgalore

Efter fisken var det dags för lite mer tryffelgalore. Vi serverades restaurangens version av fattiga riddare, en slags ”bakelse”  med en botten bestående av bröd, fylld med en citronsmakande silverlöksstuvning och sedan topping av bröd och parmesanost och tryffel. Utseendemässigt såg det ut som en napoleonbakelse. Den serverades med 100 årig balsamvinäger samt en varm buljong av tryffel och vit soja och en liten spraydusch av tryffelarom.  Det här var comfort food gone gourmet, mjuk, gojsig och tröstande god fyllning med  krispig topping, en fräschör av citronen.
Balsamvinägern lyfte det hela ytterligare. Dock hade jag klarat mig utan sprayduschen av tryffel, doften av tryffel är det som är absolut svårast att komma förbi när det gäller tryffel och den varma buljongen tyckte jag inte heller egentligen tillförde rätten så mycket. Dock var den snyggt serverad i tekanna och japanska temuggar.

Vassle och hö

Kvällens kötträtt var en dilammsadel som var pocherad i vassle och hö, som sedan knaperstekts i lantsmör. Tillbehören bestod av velouté på ramslök och persilja, toppmurklor, kantareller, spritade ärtor samt osrtonblad, syrad färsk lök, blomster från Jan Andersson och steksky. För mig var höjdpunkten med denna rätt faktiskt vinet., en barbaresco från 2004, mjuk och len, men smakrik. Jag tror mina smaklökar började mattas av vid det här laget, maken tyckte mycket om rätten, och jag tyckte att den var helt klart godkänd, men eftersom rätten bestod av relativt delikata smaker, sommarprimörer och dilamm, klarade nog inte mina smaklökar att känna smakerna ordentligt efter tryffelbonanzan som varit. Synd eftersom jag brukar älska rätter med den här profilen.

Och en enkel dessert

Efter alla komplicerade smaker var kvällens efterrätt en befrielse, den var enkel och rättfram, inget bullshit. För i ärlighetens namn, jag uppskattade varenda rätt och den tankemöda, lekfullhet och experimentlusta som låg bakom, men någonstans mitt i middagen kunde vare sig maken eller jag hålla oss ifrån att driva med alla pretentiösa rätter. Frantzén och Lindeberg saknar definitivt inte humor i sin matlagning, men dock tangerar ett besök där gränsen för vad som känns ansträngt och krystat.  Samtidigt hör det liksom till, det är det man betalar för, att få äta saker man inte trodde fanns som lagrat grisfett från Toscana, men i grund och botten är jag en enkel tjej som gillar enkel mat.

Efterrätten bestod hursom av en jordgubssorbet, soltorkade jordgubbar, jordgubbar pocherade i Lillet, marcarponecreme och smulade maränger. En söt Asti ackompanjerade sorbeten som var len som siden. En riktigt god dessert helt enkelt!

Kaffe och snask

Till kaffet serverades en mängd med snask, sura kolaremmar, banankola, mashmallows, aprikosmarmelad och 4 olika sorters chokladpraliner. Och så Frantzen och Lindebergs desserthamburgare serverad i en liten hamburgerkartong och miniflaskor med senap (mangopure) och ketchup (jordgubbspure). Hamburgerbrödet bestod av en macaron, köttet av någon slags nougat, vad osten bestod av lyckades jag inte utröna. Mer kul än gott faktiskt.  De sura kolaremmarna var nog bäst i urvalet.

Jag förstår absolut att Frantzén och Lindeberg fick sin andra stjärna i våras, den tekniska nivån är skyhög, menyerna genomtänkta och de bjuder på en upplevelse, mer än bara en middag. Maten presenteras på ett fantasifullt sätt, porslinet och uppläggningen förstärker själva matupplevelsen. Och de har mycket humor i sin matlagning. Men jag hade nog ändå uppskattat om antalet rätter varit färre, särskilt förrätterna. De första aptitretarna var så pass små att de enbart utgjorde en tugga, och med så pass komplicerade smaker behöver i alla fall jag lite mer än en tugga för att till fullo ta till mig och känna alla smakerna. Dessutom hade jag svårt att hålla uppmärksamheten och smaklökarna alerta hela kvällen.  Det var en härlig kväll, men samtidigt är jag lika glad när jag serveras vällagad okomplicerad husmanskost. Någon fulländad gourmet blir det nog inte av den här damen.

, , ,

Powered by WordPress. Designed by WooThemes