Nu är det en gång för alla bevisat, en surdeg överlever även den mest bryska hantering. Den stackars surdegen har återigen negligerats av mig. Den här gången i väl över en månad, kanske 2 till och med. När ett plötsligt baksug smög sig på under lördags plockade jag helt sonika fram surdegen och matade den. Till min förvåning var den bubblig och redo att bakas på under sena eftermiddagen. Det blev ett enkelt bröd, inga mått, inget recept, men rågsur, skulle gissa på en 150-200 gr, ca 5 dl vatten, 1-2 msk salt och så vetemjöl till en relativt lös konsistens. Degen fick gå runt 10 minuter i hushållsassistenten på låg växel och sedan jäsa i oljad plastlåda med lock en sådär 2-3 timmar (och alltså en ganska kort jästid). Vid utbakningen tippade jag helt sonika ut degen och lät den flyta ut på mjölat bakbord. Sedan skar jag ut rustika bitar som fick jäsa en ytterligare en halvtimme-timme på plåten. Ugnen värmde jag til maxvärme, slängde i ett par dl kallt vatten i en ungssäker form som jag alltid har på botten och sedan gräddade jag bröden 5 minuter på full värme och sänkte sen värmen till runt 200 grader till de fick fin färg.
Och tro det eller ej, men bröden är nog det bästa jag någonsin bakat!
Så här fina var de och insidan var ändå bättre. Inte riktigt Bröd-Martin nivå, men ett bra resultat för mig.
Så döm inte ut en bortglömd surdeg, de verkar vara ett väldigt tillgivet och välvilligt släkte.
Vårlängtan
I övrigt längtar jag efter vår, jag vet inte om man vågar tro på att den har kommit för att stanna än. Men längtan efter späda nässlor, sparris och ramslök är nästintill olidlig. Jag hoppas att Årstiderna kan leverera lite vårgodis i sin påsklåda.