I min blygsamma trädgårdsodling har ruccolan frösått sig från föregående år och växer nästan oanständligt frodigt. Egenodlad ruccola är betydligt kraftigare och pepprigare i smaken varför den, när den vuxit sig lite större, blir överväldigande att äta som sallad i större mängder. Jag brukar då antingen göra paj eller pesto av den. I år har det blivit massor av pesto och det verkar som att hur mycket pesto jag än gör, finns där lika mycket ruccola kvar att skörda.
Pesto går att variera i det oändliga. Jag gör ofta pesto på grönkål, eftersom den förekommer rikligt på vinterhalvåret hemma hos oss. Förra veckan fick jag fänkål med den mest gigantiska topp jag sett från Årstiderna och toppen blev till en av det mest ljuvliga pestosorter jag smakat. Den fick sällskap av pistagenötter och är än så länge bara avsmakad utan sällskap. Planen är att göra en fiskgratäng med fänkålpeston. Soltorkade tomater, kronärtskocka och dill är andra pestofavoriter, bortsett från klassikern basilika. Det behöver heller inte vara parmesanost, västerbotten, pecorino eller någon annan ost med smak funkar alldeles utmärkt. Pesto går utmärkt att frysa varför det är praktiskt att göra stora laddningar när man ändå är igång.
Pesto är en av de där tacksamma sakerna i livet, det kan liksom inte gå fel. Det blir alltid gott, det är inte så noga med proportionerna. Och eftersom pesto inte är någon exakt vetenskap och därför har jag inget recept att delge. jag slänger ner ett gäng ( kanske 4 dl löst packat) ruccolablad, en rejäl näve nötter av valfri sort, någon klyfta vitlök och ett par stora nävar parmesanost i matberedaren. Sedan ringlar jag ner olivolja och mixar tills det hela får en lagom konsistens. Smakar av med rejält med pressad citron och salt och peppar.